När man funderar på att gå ifrån bandyarenan i ren nervositet då semifinalen ska börja....när hjärtat knappt håller ihop...det är då man ska skärpa till sig. Å det gjorde jag igår. Jag var kvar o hejade när Nässjö gul och Nässjö (U11) möttes i semifinal. Ingen speciellt rolig situation. Här har dessa lag kämpat en hel säsong - sida vid sida - vi åker till Katrineholm som på något sätt är "kvittot" för hela vintern. De spelar underbar bandy och går båda till slutspel. Lotten faller naturligtvis (precis som förrat året) att de får mötas i semifinal. Det måste kännas lite konstigt för tränarna, spelarna, sitta där i omklädningsrummet innan.... Det känns konstigt för oss supporterföräldrar på läktaren - nyss stod man o hejade järnet i det andra lagets matcher och nu hejar man på "sina" grabbar. 

Förra året förlorade David och kompani just denna situation. I år var det tvärtom. Efter en spännande match som slutade 2-2 blev det straffläggning. Å jag känner där... Det här kommer den andre målvakten fixa och David gör det inte. Varför?? är jag sån...varför? David är så bra men där finns samma tvivel som jag själv i hela mitt liv har tampats med. Självförtroende och självkänsla - VAR ÄR NI?? Inte så konstigt att David har dito problem då och då... Men denna gången hade jag fetfel. Det slutade med att David blev straffkung och hjälte. En målvakt i det läget kan aldrig bli förlorare - bara hjälte. Ni vet ju hur ett bandymål ser ut jmft med ett hockeymål. Målet är stort och bandymålvakten är liten.... Den mentala biten är så mkt viktigare än vad man (grabbarna) tror....

Att ladda om till final efter den extremt sköna segern är inte lätt, särskilt när tröttheten efter en hel dag sätter sina spår. Att möta starka Tillberga som de förlorade mot i grundspelt är ju inte heller det trevligaste.... Men de gjorde en kanonmatch. Jämnt och fint hela vägen och ett tag osade det nästan lite guld! David var stabil och visade var skåpet skulle stå. Han "limmade" t.ex en straff och jublet på läktaren fick mina ögon att tåras av stolthet.. Jag tittade nämligen inte på den...där gick liksom gränsen. Svettigt värre! Matchen slutade med 5-2 och silvret åkte med de gula hem. I bland känns en förlust som en seger och så kändes det igår! 

Underbara bandy! Underbara soliga Katrineholm! En av vinterns härligaste dagar!!! Å jag är tupp (höna), stolt som bara den!!

Ha en fin söndag..nu mot nya isäventyr - konståkning med Stella - annorlunda är sporterna ;)

Härliga bandybilder från soliga Katrinaholm!!!

David - målvakt!!!

Föräldrar som hejar och solar!!!

Pastasalladen väntar!!!

Ett silvelag!!!

Lycklig, glad o stolt silvermedaljör!!!