Sitter framför Idol med alla mina underbara barn. Det läker såren fint efter denna skitdag. Ibland går man omkring och känner sig som en vandrande bomb. Å bomben briserade - kan man väl säga - även om det blev mest stilla tårar. Visste faktiskt inte att jag hade så många..... Att bägaren rinner över i en samling folk där det är högst obekvämt gör ju inte saken bättre... Liksom inte politiskt korrekt... Jag har lätt för att gråta - när det gäller de flesta känslor - glädje, sorg, vemod, tacksamhet... Att sitta o nypa sig i armen gav mig fokus på en annan smärta...det funkade lite lite...

Allt kommer till sin spets när vi i BU sitter och pratar om mål, t.ex att en högre andel procent elever ska få ett betyg som är A, B och C...och så lyckas jag inte få iväg min egen unge till skolan. Böner, vädjan, irritation, saklig fakta, tårar (jo morgonen startade så)...ingenting hjälpte.. Samtidigt som jag brinner för mitt uppdrag inom politiken undrar man ju var man är viktigast...

Pannkakor och alla barn - det är en bra kväll! I morgon är en ny dag! Ny energi (förhoppningsvis). Styrkekramar till alla ni där ute som inte alltid mår toppen. Styrkekramar till alla föräldrar, till dessa barn, vars maktlöshet känns outhärdlig!

Godnatt!!!