Jag gick till Brinell idag med en klump i magen. När jag gick därifrån rann tårarna. Dessa förbannande tårar som envist rinner ovanligt lätt på mig. Har ingen tårspärr och det kvittar hur jag biter mig i läppen så kommer de. Som om det vore något att skämmas för… När jag gick från skolan tillbaka till jobbet slängdes jag tillbaka 27-28 år tillbaka i tiden och många minnen väcks till liv. Många gånger gick jag samma gångväg under 1986-89 till och från Brinell, mager som en speta och livet bara var mörker. Brottades med anorexi, dåligt självförtroende, låg självkänsla….no lust for life helt enkelt. Inget var speciellt kul! Jag hade dock spärren att ta mig till skolan även om det var jobbigt många gånger. Det var tungt att åka bussen från Norra Sandsjö varje morgon. Att se skylten Nässjö var ingen positiv upplevelse och sinnet var alltid lättare när jag satte mig på bussen hem på dagarna. Jag kämpade på och pluggade och lämnade gymnasiet med bra betyg. Jag saknade inspirationen, jag saknade motivationen och glädjen. Hur jag egentligen orkade motivera mig är och förblir en olöst gåta. Om jag med facit i hand inte hade ställt alla dessa krav på mig själv (för jag satte dem själv) och nöjt med mig treor rakt igenom kanske hade jag hade kanske varit mer tillfreds…. En av de mest underbara dagar jag har upplevt var den 9 juni 1989. Studenten! Trots att man gick en oviss framtid till mötes var man FRI!!!

Att sitta där idag på mötet med klassföreståndare och rektorer och faktiskt få svart på vitt. Nej, det finns ingen möjlighet att gå det program Henry önskar, känns så tungt. Även om jag innerst inne vet att hans mående är det viktigaste, att det går att ta igen och läsa ifatt hela livet….känner jag mig värdelös. Hade jag kunnat göra något mer? Om jag hade ansträngt mig ytterligare lite till, tjatat ännu mer (om det överhuvudtaget går)… Hade det sett annorlunda ut då? Det starka kontrollbehovet håller i sig och hur jag än gör styr jag inte över allt. Som förälder och mamma känner man ändå ett gigantiskt ansvar för det som händer....

Världen är full av regler och livet likaså. Det får man acceptera. Nu får vi jobba utifrån de förutsättningar som finns och jag önskar att min ängel på högra axeln kunde trösta lite mer just idag. Livet är fullt av möjligheter – det gäller att man tar vara på dem och öppnar de dörrar som går. Många stängs tyvärr innan man hinner öppna ögonen! Alla är tyvärr inte födda med en inbyggd kofot.

Men vet ni? Såhär framåt kvällen....när jag tänker till så växer det ändå ett slags hopp inuti. Jag är helt övertygad om att det löser sig på något sätt. Henry passar helt enkelt inte in i det fyrkantiga skolsystemet. Men han passar!!!! Hans väg kanske inte bli lättare att gå men det finns en väg för honom också. Ett brinnande intresse och fallenhet för matte värderas så mycket högre än ett brinnande intresse och fallenhet för bild, slöjd och musik. Så är det i vår värld!

Ha en fin kväll!!

"Nu ska ni få visa vad ni har lärt er och för att det ska bli rättvist får alla samma uppgift. Ni ska klättra upp i trädet.."