Den senaste tiden har det varit en våg av otäcka händelser. Det sker ständigt saker som förskräcker men ibland känns det som det tidvis är värre. Bombdåd, terroristattacker – flera döda och skadade – man läser och hör men ändå går det inte riktigt in. Kanske är det ett slags skydd vi (jag) har – man bygger en mur (som är mer eller mindre stark) så man orkar leva vidare och fungera som människa trots allt elände. Så händer det något – en bussolycka där flera unga människor omkommer och många blir svårt skadade - den där muren, för i varje fall mig, rämnar. Just denna händelsen tog jag åt mig hejdlöst, varje rad jag läste, varje ord jag hörde – det kändes som nålstick rakt in i hjärtat. Tårarna kommer så fort jag ser den där bussen i diket. Kanske har det med att göra att jag har egna barn i just denna ålder, att jag hela bandysäsongen ständigt är orolig för att det ska hända David och hans gäng på någon av alla resor. Väglaget är ofta inte det bästa under höst och vinter.... Nästan så jag kan känna en lättnad när bandyn är slut i slutet av mars – då slipper man oroa sig just för det.

När jag känner som jag gör för busskatastrofen – hur känner sig då inte anhöriga till barnen som inte längre finns? Hur orkar man leva vidare?  Hur känner sig lärarna som just mist några av sina elever? Kamraterna som överlevde och förlorade några av sina vänner? Hur känner sig det lilla samhället där de kom ifrån? Man har läst om flickan som hade satt på sig bältet just innan olyckan inträffade och förmodligen därmed överlevde. Hon kände skuld - att hon fick leva och inte sin kompis. Det är lätt att fastna i tankarna varför avslutas livet för ungdomar i tonåren? Varför? Det är så ofattbart, det som har drabbat dem. Jag har haft extremt svårt att skaka av mig händelsen och jag har kramat mina barn extra hårt denna veckan. Vad vet vi vad som händer nästa dag? Varje gång jag hör ett utryckningsfordon räknar jag blixtsnabbt ut i hjärnan vilka av mina barn som kan tänka sig befinnas sig ute i trafiken på t.ex cykel. Detta är jag säkert, som förälder, inte ensam om - men jag har en känsla av att jag tillhör kategorin som oroar sig i mesta laget. Det som är alldeles säkert är att OM det ofattbara skulle hända har jag lidit mycket mer.

Jag hade tänkt att skriva en rad om friskolan som segregerar pojkar och flickor också.....men jag tar det någon annan dag. Att skriva om ovan var jobbigt nog.

En höjdpunkt idag var att se Stellas glädje att ÄNTLIGEN få sina rullskridskor. Såna där klassiska ni vet med 2 hjulpar + en broms fram. Så snabbt hon lärde sig. Stella ber aldrig om någonting. Tjatar aldrig om att få saker. Hon önskade sig dessa som för tidig födelsedagspresent men hon fick dem på sin ofödelsedag. Lyckan var total och ja, jag köpte SKYDD så...om hon faller inte ska skada sig.....

Ha en fortsatt fin onsdag och var rädd om varandra och livet!

Kram

Såååå nöjd!!

Fina Stella i sina rullskridskor