Vi har nu tre dagar i följd sett kvällens nyhetsprogram då de tar upp abortfrågan och framförallt utförandet av sena aborter. Den absolut senaste gränsen för abort (med tillstånd för Socialstyrelsen) får göras i vecka 21+6. Då räknas det som finns i magen som foster, dvs ”livet”. Från och med v. 22 räknas det som barn enligt medicinska termer. Vissa sena aborter drar ut på tiden och sker då och då i v. 22 varpå läkare/sköterskor försöker rädda barnen. Detta har nyheterna handlat om och diskussionerna och uppfattningen om vem som gör rätt eller fel har varit många. Läkare ger inte den lite riskfylld sprutan till mamman som slutligen tar slut på ”livet”. De går alltså emot Socialstyrelsens beslut om abort. Jag förstår hur läkaren tänker och jag förstår sjukvårdspersonal som ser barnet andas, hjärtat som slår, ben och armar som rör sig även om föräldern/föräldrarna har fått tillstånd att inte fullfölja graviditeten.

Oavsett vad som är rätt och fel känns det som att gränserna är för snäva. Det borde åtminstone vara en större spann mellan gränsen då abort kan tillåtas och när man räddar för tidigt födda. Då eliminerar man dilemmat beskrivet ovan. I grunden är jag inte emot fri abort. Den utvägen måste finnas av många olika anledningar. Om man inte orkar föda ett gravt missbildat eller sjukt barn eller om någon blivit gravid pga en våldtäkt eller någon annan rejäl anledning måste det finnas en utväg. Skulle inte möjligheten finnas skulle många förmodligen äventyra sin egen hälsa.

Statistik visar att ca 38 000 st aborter utfördes 2016. Reflektera över den siffran! Statistik visar att antal tonårsaborter går ned men däremot ökar i åldersgrupperna 25-29 år och äldre. Jag är emot de aborter som sker av andra skäl - ”nej, nu passar det inte med ett barn”. Dessa bekvämlighetsaborter får mig att må dåligt. På något vis har man ett ansvar som vuxen och får ta konsekvenserna av vad som skett. Man får inte ta så lättvindigt på livet. Jag har själv varit i den situation där jag var ensamstående med tre småbarn och hade ett val. Det fanns inte i min världsbild att ta bort livet i magen även om jag såg framtiden tämligen mörk och otrygg. Idag är jag både stolt och oerhört tacksam att mitt enda fokus var att klara av det. Tror inte jag hade kunnat se mig i spegeln om jag gjort annorlunda. Sedan har jag full förståelse och respekterar andras val – vissa är det är svårare för, om man t.ex inte har omvärldens stöd. Det hade jag! Det är svårt att prata och skriva i frågan -  man vet aldrig vad andra har med sig i bagaget, hur andra tänker och känner.

Jag vet att många anser att det är kvinnas absoluta rätt att bestämma över sin kropp och avgöra om en graviditet ska fullföljas vad än anledningen är. Har man varit med om att verkligen kämpa för att kunna bli med barn tänker man kanske lite annorlunda. Då är det så mycket svårare att se statistik över antalet aborter som utförs per år, år ut och år in…. Foster eller barn – det är ett liv!