Har varit på det intressantaste gruppmötet Centern någonsin. En kvinna, född i Irak - boendes och jobbandes i Nässjö, var gäst. Hon pratade om sin uppväxt och sitt liv. Hur hon som 17-åring blev bortgift, hur hon uppfostrat sina barn och samtidigt utbildat sig. Hur hon flytt till Sverige. Hon beskrev förtrycket och makten, från sin man, från slöjan.

Hon beskrev skilsmässan - den som varit omöjlig i Irak men var svår även i Sverige. Bristfällig information från samhället om kvinnors rättigheter. Men hon var stark, hon hade bestämt sig - hon skulle jobba, hon ville vara en självständig kvinna. Hon slängde slöjan och menade på (som jag instämmer till fullo med) bara är ett uttryck för förtyck. Även om muslimska kvinnor säger att de vill ha den. Har hört fler som vågar vittna om detta. Kvinnor o barn är mannens ägodelar. Slöja på. Nu är hon fullt medveten om att hon enligt muslimska ögon inte lever på rätt sätt men hon är fri och verkade lycklig. Det riktigt strålade om henne. Dessutom hade hon sedan länge ett eget bankkort - något som många invandrarkvinnor bara drömmer om, om de överhuvudtaget vet om möjligheten.

Hon pratade oxå om hur viktigt det är att kunna språket. Språket är dörröppnaren, nyckeln till allt. Idag jobbade hon med projekt som hade med det att göra.

Vi måste satsa på kvinnorna och deras rättigheter för att nå framgångar med integration. Klok kvinna! Information information information!

När jag gick från mötet o skulle ta mig hem mötte jag två kvinnor i slöja. Kontrasternas kväll.

Att skilja sig är tufft. Har man inga nära och kära runtomkring är det tuffare. På lördag firar vi student. På festen kommer Henrys båda föräldrar, nära och kära till båda. Olika är våra förutsättningar. Jag är tacksam att jag lever i Sverige. Jag har ett jobb och ett eget bankkort och är helt utan slöja.

Go kväll!