Igår var en tung dag och oerhört sorglig. Begravning för vår kollega Susanne. I skogskapellet i Handskeryd. Pga Corona fick bara de allra närmsta vara med på själva begravningsceremonin men kapellet var öppet några timmar innan så möjligheten fanns att ta ett sista farväl och avsked för de som ville. Å det var många som ville. Det var en lång lång kö och människor kom i strid ström. Det var så vackert i kyrkan. Så oerhört vackra blommor som prydde den vita kistan. De fina bilderna på Susanne på kistan och på programbladet. Hennes leende. I all sorg fanns det ändå ett ljus. Det var ju så hon var. Alltid nära till skratt och just med ett leende på läpparna.

Det kändes väldigt skönt att få dela denna stund med sina kollegor - vi var många som åkte dit för att minnas och hedra. När vi kom åter tittade vi på begravningen på livesändning och faktum är att det var jättefint att sitta i ett konferensrum med jobbarkompisarna och lyssna och se detta. Musiken när Adeles ?Set fire to the rain? och Ed Sherans ?Perfect? hördes, ja då grät jag igen. Så fruktansvärt orättvist livet är - mot vissa.

Efteråt åt vi gemensam lunch på Träcentrum. Kände väl att jag egentligen inte hann med men var är viktigt i livet? Att göra sådant här är viktigt! Detta var andra begravningen för kollegor under min tid på Tekniska. Min fd kollega Alf Karlsson försvann alldeles för tidigt 2012. Båda dessa personer - så onödigt, overkligt och så obeskrivligt sorgligt.