Det ar en gång…

Det var en gång…..en ambitiös liten myra, en tjej som jobbade och slet, ställde upp när det gällde, övertidstimmar när det behövdes... En tjej som många gånger kanske inte tyckte hon dög utan slog knut på sig själv för att göra bättre… Hon hade varit på sin tjänst i många, många år, ett jobb som hon älskade. Hon var ”ett” med sitt arbete – det blev en del av hennes identitet. En dag blev hon uppsagd tillsammans med många andra på grund av ”arbetsbrist”. Märkligt kan tyckas då nästan samtliga blev återanställda nästan direkt. Även ny personal ”hyrdes” in. Allt detta är lagligt och dessutom företagseffektivt!

Av facket fick denna tjej ingen som helst hjälp – tvärtom förtäckta ”hot” att går man vidare med detta sprider det sig snart att man är obekväm i en ”liten stad”. Personalorganisationen förändrades av ny VD och han skulle såklart bevisa för ägarna att ”här skulle hända grejer”. Att tjejens liv kollapsade var det ingen som brydde sig så mycket om. Att göra så här är ju lagligt och händelser som denna har blivit mångas öden!  Förutom att benen slogs undan genom att den sista fasta punkten (jobbet) försvann var hon mitt i en skilsmässa, ensamstående mamma och tre barn att försörja. Att få nytt jobb var i detta läget inte lätt…..historien visar något annat men det visste hon ju inte då…..

Jag var 33 år den gången och hade Johanna 7, Elin 4 och David 3 år. Jag fick 4 månadslöner enligt lag eftersom jag jobbat i 13 år på min tjänst. Tro det eller ej, men med facit i hand är jag tacksam att det blev som det blev. Alla händelser som inte dödar stärker och jag har med åren fått möjlighet att lära mig kunskaper, få erfarenheter som aldrig hade erbjudits på mitt gamla företag. Men bitterheten går nog aldrig över…på riktigt. Att bli av med jobbet var inte det värsta. Det mest smärtsamma är att jag bad om en förklaring men aldrig fick någon. Varför det var jag som fick gå hem? På pappret hade jag åren på min sida men inte utbildningen, den utbildning som förvisso många andra saknade och som inte tjänsten på något sätt krävde.

I dagens debatt om drogbrukande populära lärare kan jag bara känna…. Visst är det en katastrof att du blir av med jobbet. Jag vet precis hur det känns! Livet är sannerligen inte rättvist! Livet är sällan det! Du, Björn får 18 månadslöner och är, när den tiden passerat, 60 år och får pension. Du fick en förklaring varför du får gå. Genom sina handlingar kan man bryta ett förtroende för själva livet! När jag läser dagens tidning och att rehabilitering är ”löjligt” – för mig låter det lite som klyschan ”jag kan sluta när jag vill”.

En sak är säker. Något dog inom mig den gången - den där regniga oktoberdagen 2003! Min blåögda lojalitet och min naiva inställning att man var oumbärlig, försvann! Ingen är oumbärlig! I arbetslivet är vi brickor i ett spel. Genom att födas på denna jord har vi fått en gåva att förvalta - ett liv! I livet är vi unika – på arbetsplatsen kan du ersättas! Jag är fortfarande en lite myra och kanske ger för mycket många gånger. Engagemang är en dygd! …men inte för mycket!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med spänd förväntan satte jag mig på tåget till Karlstad i morse. Väldigt trevligt att två partikollegor från Vetlanda och en från Sävsjö skulle åka samma miljövänliga resealternativ från Nässjö. Då gick resans timmar fort. Två tågbyte och vi var på ...

Ja, nu gör november skäl för sitt namn. Vilket busväder med regn och hårda vindar. Det är fantastiskt skönt att sitta vid elden på kvällarna. Det gjorde vi länge igår, firade vår sjätte bröllopsdag, åt sushi och gelehjärtan. Till och med katten fick ...

6 år sedan jag fick byta autograf. Föddes Karlsson och gifte mig med Karlsson. Elfteielfte. 11/11. Lätt att komma ihåg. Idag firar vi inte bara 6-årig bröllopsdag utan även 10-årig förlovningsdag. En riktigt varm dag på Jamaica som var ett av stoppen...

Måndag morgon. Ont i ryggen. Känns ganska logiskt och självklart med tanke på helgens lövrensning i två trädgårdar. Men det är en ganska go känning, man har gjort nytta och jag kommer att överleva, ha ha. Det är inte så farligt, musklerna på båda sid...

Idag tände vi ljus vid bilderna på våra pappor när vi åt frukost. Min första Fars dag utan pappa och Jonas 45:e utan sin far. Man får lite perspektiv, att jag ändå var väldigt lyckligt lottad som fick ha min pappa så länge. Vi har verkligen firat...