Denna vecka går inte till historien som den bästa direkt. Sorg, oro och rädsla… En gammal vän förlorade livet… Samma dag som Sara gick bort – den eftermiddagen fick jag mitt mammografsvar vilket jag väntat på ett tag… Ett sånt där brev man helst öppnar fort och läser snabbt, konstaterar – det var ok och sedan slänger i papperskorgen. Det meddelande jag fick kunde jag inte slänga utan läste det flera gånger till. Jag hade blivit kallad till en ny undersökning och anledningen var antingen (?) dålig bildkvalitet eller någon förändring som borde kollas upp.

Döden är hemsk, tabu och väldigt dyster…..och i detta fallet ironisk. Är det min tur nu? Att insjukna mitt i livet.. När man minst anar slår ödet till och plötsligt i en tillvaro när man tar allt för givet tvingas man se hur lite man kan styra sitt liv. Carpe diem….

Orolig är ju bara förnamnet och när jag väl fick göra om röntgen var det inget farligt…eller? Jag har ”kalk” i vänster bröst. Kalcium har jag haft….närmare bestämt i 7 år om man räknar med den gravida tiden och amningsperioder….men kalk??? När sköterskan kom tillbaka från läkaren som tittat på plåtarna meddelande hon ”Det är inget farligt, men vi ska hålla kolla på detta” och jag ska tillbaka om ett halvår. Känns så där bra. Fick heller inte träffa läkaren,  ett samtal med honom hade lugnat mig något.

Googlade på förkalkning i bröstet och informationen jag fann gjorde ju inte känslan bättre….. ”Förkalkningar är svåra att skilja från cancertumörer.” ”I vissa fall kan det vara ett förstadium till elaksinnade cellförändringar….” Jag får väl tro dem men hade det varit HELT okej hade jag väl kunnat vänta till nästa screening om två år? Tacksam såklart att de håller det under luppen och jag ska försöka skaka av mig tankarna så gott det går.

I skrivande stund är Ulf och Johanna på väg hem från djursjukhuset i Jönköping. De åkte in akut med vår katt Tessi som de senaste dagarna blivit mycket mycket sämre. Fick nyss beskedet. Fanns inget att göra. Njurarna var slut. Vi fick ta bort henne. Jag kan inte med ord beskriva hur fruktansvärt detta är - speciellt för Johanna. En 3,5 år gammal katt. Så lessamt! Världens mysigaste katt är i himlen nu - hoppas hon hittar Sara däruppe!

En tung vecka….det räcker nu..... Just nu vill jag bara lägga mig under filten – hålla om min fina familj och bara VARA!!!