Nu är de här…. Syrenerna blommar! Vita och lila i olika nyanser med en gudomlig doft. Att vandra i naturen nu är som att gå in i en KICK’s butik. Mängder av olika dofter men naturen har lite mer naturlig touch. När syrenerna blommor tänker jag tillbaka på barndomen och syrenhäcken på Norra Sandsjö Prästgård. Mellan ladugården och huset fanns (finns fortfarande) en lång häck med den ljuslila varianten. De allra vackraste hade farmor i Torset. Stamsyren – en i vitt och en i mörkt lila. Blomklasarna här är tätare och blommar mycket längre. Ett av träden finns fortfarande kvar – hos mor och far.

I går sprang vi första rundan efter Göteborgsvarvet. Helt gudomligt skönt! Försökte springa snabbare (ska ju träna på det tycker alla) och lyckades. Genomsnittstempo på 5,27 vilket är snabbare än vad jag brukar. Hade jag sprungit så förra lördagen hade min tid varit 1,51. Så går det förvisso inte att resonera eftersom jag förmodligen inte skulle orka hålla det tempot i ytterligare knappt en mil samt även mitt stopp på cirka tre minuter….. Rundan igår var också förenat med stor lättnad. Jag kände INGENTING i knäna efter dessa 12 km.

Jag ska erkänna en sak som jag inte berättat för någon mer än Jonas (och en löparexpert jobbet). Efter 10 km på Göteborgsvarvet började jag helt plötsligt få asont i knäna. Har ALDRIG ont i mina knä när jag springer. Trots att jag ofta väljer asfalt som underlag har jag inga krämpor i någon kroppsdel. Jag blev så klart jätterädd och det var många tankar till och från och det värsta scenariot dök såklart upp i skallen. ”Nu är det färdiglöpt för all framtid”. Smärtan högg som knivar av och till, på utsidan av knäna och värst var det nedför. Jag nästan längtade till Götaälvbron (hur man nu kan göra det?) för uppförsbackens skull. Likadant Avenyn som är segt uppför var en lättnad. Nedför var en plåga. Så med facit i hand, förutom att jag var idiot som inte bröt, känner jag mig mäkta stolt att erhålla en tid på 2,03 h med tanke på att andra halvan utfördes med stor smärta. Jag kom ju som bekant i mål men glädjen och euforin svärtades med mörka tankar och frågor ska ni veta…. Kommer förmodligen aldrig kunna springa mer….. Jag ställde in mig mentalt på att framtiden blir ett liv utan löpning. Får tänka tillbaka på alla stunder jag har fått njuta och hädanefter träna på annat sätt. Ja, sådär gick tankarna….

På natten kände jag värken så fort jag vände på mig. Efterföljande dag när vi skulle hem och t.ex gå i trappan nedför stationshuset i Nässjö – det var INTE roligt. På måndagen var värken borta – kände absolut ingenting. Glad som en lärka men jag oroade mig för nästkommande löpartur som då skedde igår och gick HUR BRA SOM HELST (läs den meningen igen mamma!!!!). Kände inte det minsta någonstans. Bara glädje.

Jag funderar ju naturligtvis på varför i all sin dar jag fick ont i lördags, efter ”bara” 10 km. Hade jag fått det vid 18—19 km hade jag mer kunnat förstå eftersom den distanserna händer mer sällan. Hemma springer jag ju oftast mycket längre än en mil och tycker ändå att jag är hyfsat vältränad. Jonas kom med den briljanta idén (och trolig orsak) att knäna frestas när man springer sicksack hela tiden. Du springer på ett annat sätt när allt folk ska trängas. Du spänner dig lite och du kan inte ta ditt naturliga löpsteg (sa löparexpterten på jobbet). Du springer om till vänster och går inte det springer du om till höger – lite hit och dit. Dessutom upp och ned på trottoarkanter (mer eller mindre höga) och det sliter såklart mer i så lång tid.

Nästa år (för naturligtvis ska vi anmäla oss!!!) får jag en bättre startgrupp och förhoppningsvis kan man hålla en jämnare takt och man behöver inte springa om så många. Så där ja – då har jag lättat mitt löparhjärta. Jag är en kämpe när det väl gäller. På gränsen till idioti men nu gick det ju ändå väldigt bra!

God fredagskväll!!

Parfymeri

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag började skriva för några veckor sedan och idag skrev jag färdigt. Ett sätt att bearbeta sorgen och en process för att lite läka. Kram till er alla för alla hälsningar i denna svåra stund!! Sorgens vågor Far, snart är du borta Snart ä...

Älskade pappa. Idag fick du somna in. Är oändligt tacksam att jag tillsammans med min bror Pelle fick tillsammans med mamma vara vid din sida när du drog ditt sista andetag. Så fint. Så stilla. Det gick oändligt fort spå slutet. På påskafton kom du o...

Ett riktigt roligt dygn har passerat. Ett dygn med mina barn och respektive i Göteborg. Planerat för längesedan och det var inte det lättaste att hitta en helg när vi alla kunde. Det är mycket som ska stämma med jobb, tentor med mera. Men 17 maj blev...

Jo, jag njuter av allt det vackra. Njuter av fågelkvitter och ekblad som slår ut. Men trots solen på himlen är molnen vid sidan om lite gråare i år. Allt känns lite tyngre. Vi vet så lite om livet. Vad som väntar runt hörnet. Att grabba tag i lyckans...

Det är min dag idag. Namnsdag. Sofia! Tack kära mor och far för att ni gav mig ett namn som jag alltid har tyckt om. Hade iofs en Kulla-Gulla period i min ungdom när jag ville heta Gunilla - eftersom huvudpersonen heter det - men det heter jag ju oxå...