Älskade pappa. Idag fick du somna in. Är oändligt tacksam att jag tillsammans med min bror Pelle fick tillsammans med mamma vara vid din sida när du drog ditt sista andetag. Så fint. Så stilla. Det gick oändligt fort spå slutet. På påskafton kom du och mamma på middag och alla mina barn med respektive var hemma. Så härligt att ni var här. På valborg ville du så gärna komma och lyssna när jag vårtalade i Norra Sandsjö. Ni kom! Den 4 maj var du och mamma här på fika. Du var trött men du var här. Körde din älskade bil. Du hade med dig potatis som vi satte samma dag. I söndags kväll såg jag de första gröna bladen komma från jorden. Jag tänkte då - jag måste berätta att potatisen kommit upp. Jag hann aldrig.

I måndags kväll blev du plötsligt sämre och idag slutade ditt hjärta att slå. Allt gick så obeskrivligt fort och jag tror alla är chockade att du är borta. Du skulle ju ha minst två månader kvar.

Jag har fasat för denna dag. Så länge. Jag har vetat länge att du snart ska lämna oss. Din diagnos gjorde att du inte skulle leva så mycket längre än nu och jag har trott, i min enfald, att jag har förberett mig. Men inte. 2015 fick du beskedet prostatacancer. Smärtsamt då men en liten tablett hjälpte i flera år att hålla det i schack. Men det spred sig vidare som det ju ofta gör och eftersom du hade sån fin fysik fick du alla behandlingar som går att få. Till slut hjälpte inget.

Jag och min bror Pelle har tillbringat vår tid i Torset den senaste tiden. Pelle tillbringade gårdagsnatten med mor och far. Jag är så oändligt tacksam att du fick vara kvar hemma den sista tiden. Du hade inte ont, du led inte - det skänker mig tröst i alla denna obeskrivliga sorg. Mitt varmaste tack till all fin personal som de senaste dagarna har vårdat och skött om dig. Ni är änglar. Ert jobb, bemötande - det går inte i ord att beskriva. Jag är bara så ödmjukt tacksam. Min bror Anders hann inte hem idag, från Stockholm. Allt gick så fort och hastigt. I morgon möts vi och det är värdefullt i denna stund att ha syskon, att ha människor nära.

Att se min bror idag hissa flaggan på halv stång. Det går inte att beskriva de känslorna. Att se begravningsbyrån bil komma och hämta dig, det är värre. Men nu kommer du fortsätta plocka lingon, du kommer att sätta din potatis, du kommer fortsätta klyva ved ? någon annanstans. Det blir varmt i himlen nu. I 55 år, nästa, fick jag ha dig, bästa pappa. I oktober skulle du fyllt 90 år. Som min man har sagt så många gånger. Alla dagar i veckan skulle jag kunna byta liv med Kenneth. Vilket liv. Roligt, friskt och långt. Å jag håller med. Även om sorgen är outhärdlig vet jag ? så är det.

Att ringa till sina barn o berätta att morfar har somnat in. Det är outhärdligt jobbigt. Alla älskar dig så.

Jag älskar dig pappa!

Veden fixad

Lingonen plockade

Våffelmys i Solbacka

I potatislandet

Pappa 1957 - så snygg. Å lik min son David. Jag spelas i glaset. Jag finns i dig!!

Bilden togs i måndags - en fika i Torset med mor

Min bror hissad flaggan i dag - på halv sjöng! Tack far för allt!!