Idag var jag nog hyfsat ensam om beslutet att promenera på lunchen (om man inte var alldeles tvungen att ta sig från A till B). Trots att det var väldigt kallt, blåsigt och mycket halt var det skönt (mest efteråt när jag satte mig på min kontorsstol). Det gick också snabbare än vanligt att gå Träsländarundan idag – allt för att hålla värmen. Hursomhelst ger de där stegen obeskrivlig energi för resten av dagen.

Hemma nu och har just avnjutit sista delen av dokumentären om bandet KENT. Den sista skivan förgyllde min lunchpromenad och jag tycker det är nördigt sorligt att de lägger av. Nästan så sorgligt att tårarna kommer. Kanske oxå för att jag relaterar refrängens första strofer till en händelse i vår släkt just nu när en underbar människa plötsligt har blivit mycket mycket sjuk... "Den sista gången, sista gången vi sågs - sista sången, sista sången du får....

Nu finns ju låtarna kvar och man kan lyssna på dem om och om igen men ändå. Det är en stor förlust för musik-Sverige att de inte finns längre. Har lyssnat mycket just på deras texter de senaste dagarna och det är så otroligt bra skrivet. Detta ihop med vissa tonslingor och trumslagen – det är magiskt vilket sound de skapade för nu är det verkligen imperfekt på deras verk.

En av de största - Utan dina andetag - är så på pricken jag. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på, genomskinlig, grå blir jag utan dina andetag. Kanske jag måste lära mig att jag är färgstark utan någon och att det går att leva så...  Kanske är det så att mitt nyårslöfte att "sluta oroa mig för allt" måste börja hanteras på allvar. Livet kan inte bestå av oro, oro för sådan som kanske inte inträffar. Så lätt att skriva - så svårt att efterleva...

Utan dina andetag