Jag sov dåligt i natt. Jag hade så svårt för att somna. När jag väl somnat vaknade jag gång på gång och hade drömt, diffust och otäckt. Att folk omkring mig, nära och kära, bara var borta…spårlöst.

Jag fick sent igår kväll reda på att en bekant till vår familj hade avlidit hastigt. #fuckcancer. Jag kände inte honom så väl men det gör andra. Han är någons pappa, han är någons man, någons svärfar, någons morfar, någons svåger….  Så vidrigt denna sjukdom slår ned som bomber överallt. Det är inte mer än en vecka sedan jag satt och tittade på insamlingsgalan för cancern och dess forskning. Av alla de historier man hörde den kvällen rann det oavbrutet tårar på mina kinder under programmets timmar. En nära vän har sagt till mig: En gång cancer alltid cancer. Jag vill inte se det så. Är man ”friskförklarad” så är man frisk och vad är skillnaden... Det känns ju ändå som att vem som helst, vilken dag som helst får ett besked. Det är lite som att vandra på ett minerat fält….

Det enda man kan göra åt sin rädsla för cancer (och andra otäcka sjudomar också för den delen) är att helt enkelt tänka bort det. Att njuta av varje dag och var glad varje stund du själv och din omgivning inte blir drabbad. Hela dagen har jag varit tacksam och den känslan förstärks när man på lunchen går runt Träslända i novembersol och 13 grader. Jag lever! Att oroa sig för hur julen blir, hur jag ska hinna bli färdig med vissa arbetsuppgifter när jag kommer hem från semestern…hur flytten på jobbet ska gå….bort med tankarna! SKITPROBLEM!

I samband med min vetskap om gårdagens händelse publicerades en sådan otroligt vacker och tänkvärd dikt. Den är, trots tung sorg, full av värme och ljus och tröst. Jag vet inte vem som skrivit den men jag har sparat den för evigt och tänker på de som drabbades….denna gången.

Fina och tröstande ord

Tacksamhet i novembersol