Ibland ställs man inför faktum. Faktum som omkullkastar världsbilden och förändrar den norm som var tänkt….från begynnelsen. Det kan ta lång tid att låta faktum landa och gro. Beroende på den egna bakgrunden, värderingarna, åsikter och framförallt livserfarenheterna blir det mer eller mindre svårt att ta in och förstå. Att förstå kanske jag aldrig riktigt komma att göra men det är min plikt och skyldighet att försöka. Så fungerar det när man som mamma älskar sitt barn villkorslöst. På samma sätt önskar jag att hela samhället kunde vara en förälder fullproppad med mycket kärlek. Mina fingrar trycker ned olika kombinationer av bokstäver och som alltid tittar jag aldrig på mina fingrar utan läser på skärmen vad jag skriver. Samtidigt hoppas jag att det som skrivs kommer att värderas, beaktas utan att mottagarna dömer eller tycker allt för hastigt.  Jag har landat även om det känns ovant – jag är fast övertygad om att det spelar ingen roll vem du är, hur du ser ut, vad du har för läggning eller var du kommer ifrån – huvudsaken är hur du är mot din medmänniska  och att man visar varandra respekt, hänsyn och förståelse.

Jag bar mitt barn i nio månader. Utan att veta vilket kön detta foster hade. Det enda jag visste var att jag skulle älska varelsen tveklöst och ohejdat. Den 11 januari 2000 födde jag en flicka. Johanna fick en lillasyster. Vi döpte henne till Elin. Elin Storme. Vi tänkte på hennes farmor när vi namngav henne. Farmodern Elin Storme dog bara några veckor innan vår Elin föddes. Elin Sigrid Sofia.

Att bli tonåring är en känslig period. Man söker sin identitet. Vissa ungdomar mer än andra. Elin är en sådan. Länge har Elin känt att hon är född i fel kropp. Det är något som inte stämmer. Hon känner sig inte bekväm med att vara tjej. Detta är något som grott länge och tankarna har funnits en lång tid. Elin vill byta namn och vill bli kallad Henry. För henne är tonårstiden en oändligt mycket svårare process och jag kan inte ens ana vilken kraft och energi detta har tagit och allt detta i kombination med stor ångest. Jag accepterar och älskar henne precis lika mycket. För mig har inget förändrats. I magen var hon ett blivande barn och människa och jag visste inte om det var en pojke eller flicka. Gränslös kärlek fanns. Så är det nu. Gränslös kärlek finns.

Meningen är inte att man ska radera bort 15 år. Historien är hennes. Den är vår. Fotoalbum finns, Elin fanns. Jag har titta på gamla bilder och gråtit. Jag minns så mycket och gråter. Detta kan jag inte hjälpa – på något sätt är det en sorg och det är en process som tar tid. Jag har inte förlorat någon. Jag har ett barn som med tiden förhoppningsvis mår allt bättre och det är det viktigate av allt. Henry accepterar att man säger fel. Henry accepterar att syskon säger fel även att de säger rätt fler gånger än vad jag gör….. Att berätta hur det är, att berätta hur man känt kräver ofantligt mycket mod. Jag har skrivit om det förr och jag skriver det igen – det finns så många cementerade normer i vårt samhälle och öppnar vi ögonen kanske inte allt vitt är vitt och svart är svart… Eller rättare sagt – allt rosa är inte alltid rosa och allt blått är inte alltid blått. Henry besitter en speciellt kraft och jag önskar världen tar vara på den i alla lägen – alltid!

Jag älskar dig Henry!

Till dig!