Nej, vi firar inget så men visst är det kärlek. Kärlek till en plats, ett hus, ett hem. Idag firar vi att det var två år sedan vi satte nyckeln i dörren till Karpvägen 27. Det var en obeskrivlig och mycket overklig känsla. Förundrades och förstummades av utsikten och omgivningen och än idag, två år senare består den känslan. Jag vet inte hur många kort jag tagit på vår ek.

Vi levde växelvis i drygt ett år. Varannan vecka i radhuset i stan med barnen, varannan vecka här plus helgerna. Lite tufft rent ekonomiskt men vill man nåt så går det, som bekant. Sedan ordnade det till sig, David fick körkort o Stella moppe o moppekort och flytten gick slutligen i nov förra året. Vi sålde radhuset strax innan Covid 19 kom.

Det enda kruxet är att David har min bil mestadels men jag har en stort intresse för att röra på mig så det löser sig fint. Jag satsade ALLT på mitt nya jobb under förra året och jag löptränare bara sporadiskt - hade inte tiden o inte orken. Är innerligt glad för att jag är tillbaka och känner suget efter hög puls. Det blir inte samma sak när man bara går även om det är JÄTTEBRA det oxå.

Efter en lång arbetsdag möts man på hemvägen av sjön och backarna härute. Då rinner stressen av.

Ha en go kväll!

Två år sedan - exakt på dagen

Första kvällen - i solen