En underbar septemberdag. Sol och varma vindar. Idag var Norra Sandsjö extra vackert. Min barndoms kyrka vid sjön, det är nåt speciellt att få komma dit och sjunga. Anders vaktmästare var i tjänst och jag känner mig åter som 17 år - han och kompanjon Robert var mina första jobbarkompisar när jag arbetade på sommarlovet på kyrkogården.

Jag har fäst blicken i skyn och bett några gånger under veckan att min röst skulle hålla för sång på begravning idag. Förkylningen har gett mig hosta. Men rösten höll. Hade med mig en liten termos med the och honung vilket mjukade upp. Den sång jag minst gillar gick bäst. Där rosor aldrig dör. Jag hade aldrig sjungit den så jag fick leta på Spotify och hittade Christer Sjögrens version. Min version blev annorlunda. Himlen är oskyldigt blå, skriven av Ted Gärdestad stod oxå i programmet och den älskar jag. Texten är underbar och idag var verkligen himlen oskyldigt blå precis som ögonen när barnen är små.

Jag får nästan lika mycke endorfiner i kroppen av ett genomfört sånguppdrag som när jag springer en runda. Ljuvligt när det är klart och över.

Men jag ökade dosen i eftermiddags. Jag sprang en runda runt Spjärvälling och denna höga luft i sensommarsol. Det blir inte bättre.

Ha en fortsatt fin kväll!!

Man brukar lägga en ros som handbukett men jag la en extra ros från mamma då Kerstin och hon var jobbarkompisar på Posten i Bodafors i många år.